I hjärtat av ett skyddat naturområde utanför Amsterdam döljer sig en skatt. Arkitekten Don Murphy har byggt ett unikt hem som är sensationellt samtidigt som det smälter in i den vackra omgivningen och blir som en del av naturen.

Den irlandsfödde arkitekten Don Murphy är delägare i arkitektfirman VMX. Han skapar arkitektur som överraskar och vill erbjuda något trevligare, vackrare och bättre. Inte minst skapar han ofta otraditionella former.

När Don och hans fru köpte sin tomt i Amstelveen utanför Amsterdam för fyra år sedan, låg här endast ett förfallet, gammalt hus. Det rev familjen ner för att lämna plats för sin egen design. Men först var de tvungna att ta ställning till ett antal lagar och förordningar från kommunen.

– Till att börja med fick husgrunden inte överstiga 9×21 meter. Stuprören fick inte byggas högre upp än tre meter och husets höjd fick vara max sju meter. Huset skulle dessutom ha ett gaveltak med en vinkel på 15 till 60 grader. Kommunen förväntade sig alltså ett väldigt traditionellt hus. Men Don hade helt andra planer för det husbygget han hade i sina tankar.

– Vi var tvungna att vara kreativa för att lyckas ta oss förbi alla begränsningar, berättar han.

Det tog en del mod, smak och kunskap att möta alla bestämmelser på deras egna sätt.

Sodae House, som huset heter, ligger i Amstelveens landskap, strax utanför Amsterdam. Det är beläget vid en förgrening och mitt i ett skyddat naturområde.

Man förstår att den spektakulära miljön influerade husets design.

– Det påverkade oss en hel del, säger Don. Vi ville exempelvis få ut det mesta av utsikten, därför var stora fönster ett måste.

– Å andra sidan var jag rädd för att huset skulle slukas av sin omgivning. Jag ville att det skulle se så naturligt ut som möjligt och inspirerades av stenblock. Huset är som ett massivt föremål, inbäddat i torrt gräsmark.

Nästan som en bunker är det lite dolt men inifrån det kan man samtidigt se allt.

dén var också att låta betongen bli missfärgad av regn och mossa, så att huset skulle bli som ett stort, naturligt sten.

Huset är designat på så sätt att byggnaden ser annorlunda ut från varje sida. Detta skapar en ganska extraordinär och karakteristisk form. Det finns ett skönt samspel av raka linjer och vinklelformade delar.

För att hålla sig inom ramarna för alla bestämmelser placerades två sidor av den första våningen diagonalt, med en sextiograders vinkel. Det generella uttrycket förblev samtidigt enkel. Don visar oss en modell av huset.

– Volymen är exakt likadan även om man vänder den upp och ner, säger han och vänder modellen i sin hand.

– Det är viktigt att formen har en renhet och en slags tydlighet och självklarhet. Som om huset alltid har funnits här.

Men bakom en till synes enkel design ligger ofta en komplex process.

Huset är gjort av kalksandstegel, betong och stål. För att skapa den efterlängtade betonglooken, har väggarna av kalkstenstegel sprayats med betong.

– Det första lagret slätades ut. Det andra lät jag förbli som det var, för att skapa ett oslipat resultat.

Även en av dörrarna sprayades med betong, så att det skulle smälta ihop med väggen.

Den andra stora dörren är en skjutdörr.

Huset har tre staplade lager och varje våning har en annorlunda riktning. Det mest spektakulära med den översta våningen är de stora fönstren på tre av sidorna, och inte minst utsikten därifrån. I den enda änden finns en formell salong med ett piano, en cocktailbar och utsikt över Rembrandt Tower i Amsterdam. I andra änden ligger ett mysigt och öppet vardagsrum med en TV.

Våningen under har en utsikt i den motsatta riktningen. Endast en av fasaderna på grundvåningen är glaserad. Denna våning ligger under mark och är bäst lämpad för funktioner som kräver mindre naturligt ljus, till exempel hemmabio och gym.

Byggnaden är också uppdelad vertikalt, i två delar. Den vänstra delen är reserverad för föräldrarna och den högra för barnen. Varje del har sin egen ingång, trappa och ett badrum.

Materialen och färgerna i inredningen smälter utmärkt in i miljön där de används. Endast en färg sticker ut och återkommer många gånger om: orange.

Den ser vi på bland annat den stora köksön som Don själv designade.

– Orange är min frus favoritfärg, säger han.

Köket ligger i mitten av våningen.

– Sylvie är en fantastisk kock och jag ville att hon skulle vara i mitten av huset när hon lagade mat. Med en jättebra utsikt över vägen.

Blev huset som Amstelveens kommun hade föreställt sig?

Don ler.

– Inte direkt. I början var planeringsmyndigheterna ganska chockade. Men det enda beslutet som de kom fram till var att vår design hade följt bestämmelserna.

Den enda frågan som återstår är hur huset fick sitt namn. Sylvie avslöjar.

– Vi la ihop de första bokstäverna i alla våra namn, vilket blev Soda. Det var husets ursprungliga namn, men ett tillskott i familjen ledde till ytterligare en bokstav och namnet blev då Sodae.

Sodae-huset drar till sig en hel del uppmärksamhet.

– Förbipasserande kan vara ganska uttrycksfulla med vad de tycker om vårt hus, skrattar Sylvie.

Och deras åsikter varierar.

– Vi har hört alla möjliga saker. En gång hittade vi en lapp i brevlådan där någon frågade varför vi byggt ett så fult hus.