Var har du hittat de vita vaserna? kan jag inte låta bli att fråga Martin. – De är italienska, svarar han och det borde jag insett. Verket på väggen är tre posters av konstnären Angus Fairhurst.
På bordet av Christian Lacroix står glasskulpturer gjorda på 60-talet i Italien. Christian Lacroix, Gio Ponti och dagbädden av Mies van der Rohe! Kan det bli en bättre mix? – Mina uppdragsgivare är både kunniga och intresserade av design. De har ett stort umgänge och har ofta cocktail-party i våningen. De ville ha möjlighet för många att kunna sitta. Med den generösa soffan och dagbädden fick de det. Det runda bordet är gjort på 70-talet i USA och de rundade fåtöljerna på 60-talet. – Mattan klippte jag av för att den skulle få en intressantare form och för att matsalsbordet inte skulle stå på mattan utan på trägolvet, förklarar Martin Raffone.
Den typiska brandtrappan utanför sovrumsfönstret är så typisk för New York. Sängen, och det som jag först trodde var ett insynsskydd, är en transparent sänggavel från italienska B&B. – Sängborden är min design, påpekar Martin, som inte bara gör komfortabla inredningar, han ritar också möbler som hantverksmässigt är av högsta klass. Den smäckra stolen är av okänt ursprung och passar som handen i handsken i det stilrena sovrummet.
I New York är köken vanligtvis inte större än en liten skrubb där det i bästa fall lagas söndags- frukost. I veckorna tar man en latte på närmaste deli på väg till arbetet och middagarna äter man på kvarterskrogen. Men paret som bor här gillar både att laga mat och att ha gäster och Martin har ritat ett kök som uppfyller deras önskningar och fyller deras behov. Det innehåller allt. Det öppna köket har en köksö av granit och stänkskyddet är av keramik med metallinslag. Barstolarna är amerikanska. Den som har det här köket sticker inte i väg till en coffeeshop för sin latte.
Det runda matsalsbordet och stolarna är ritade av Edward Wormley. Här samlas vännerna till middagar och söndagsluncher. – Jag har inte byggt om våningen, den var nyrenoverad när jag fick uppdraget att inreda den. Planmässigt ser den i dag ut som den gjorde från början, berättar Martin, som haft sitt företag i tjugo år. Med vetskapen om att han har fler uppdrag än han rimligtvis borde hinna med frågar jag hur många anställda han har. – Inga, svarar han, jag arbetar ensam. Hm, tänker jag, amerikansk effektivitet när den är som bäst.
Genom de stora fönstren i arbetsrummet flödar ljuset in. Vem vill inte arbeta här? Martin har valt en europeisk stil i valet av möblerna, soffan och bordet är från Italien, fåtöljerna är ritade av Le Corbusier & Charlotte Perriand. Bokhyllan, Vitsoe, är ritad av Dieter Ramm, den tyske, lysande designern som ritade åt Braun under många, många år. På det runda bordet står ett litet inslag av Scandinavian design, en skål av Alvar Aalto. I entrén finns fortfarande pelarna i järn kvar från tiden då huset var en fabrik som tillverkade kedjor. Byrån är skandinavisk men Martin vet inte vem som gjort den, han köpte den för att den är så sparsmakad och elegant och passar så bra till den amerikanska spegeln från 70-talet. Paret som bor här är seriöst intresserade av fotokonst och har en fin svartvit samling på väggen av fotografen Abbot. Hela våningen är elegant, det har inte slarvats med en enda detalj. Resultatet är ett hem där arkitektur och hantverk i kombination med modern design och klassiker blivit ett hem för den sparsmakade.
Antingen älskad eller hatad. New York är en stad som ingen är likgiltig för. Alla tar sin bit ur The Big Apple. Den här våningen är en saftig och välsmakande tugga av äpplet.
