Med avsikten att komma närmare naturen, flyttade Carmen och Philipp till en vintät region utanför Wien. Här satte de sin egen prägel på bondgården.

Från början tyckte arkitektparet Carmen Wiederin och Philipp Tschofen att de hade mycket viktigare saker för sig än att bygga ett hus – i alla fall inte på egen hand. Paret är medgrundare till det framgångsrika arkitektföretaget Propellerz, som blivit känt för att bygga upp och modernisera vingårdar och äldre byggnader.

Arkitekterna hade inte för avsikt att bygga ett eget hem, de hade trots allt nyligen färdigställt inredningen av en takvåning i Wien. Trots det, föddes idéen och växte gradvis sig stark.

Historien började för fyra år sedan paret genom en vän fick höra talas om en bondgård ungefär 80 kilometer ifrån Wien. De reste iväg med sin son Emil för att titta på gården, och blev genast förälskade i dess stora trädgård, fruktträdet och den gamla ladan.

Det oerhört låga försäljningspriset på 20 000 euro avgjorde affären.

– Det var ett pris vi hade råd med, minns Carmen och tillägger:

– Vi var främst måna om att vår son Emil skulle kunna lära sig att uppskatta naturen.

På så sätt verkade den vintäta regionen i östra Österrike ideal för deras boende. Det moräna landskapet fullt med små byar, där de flesta invånarna försörjer sig genom vinproduktion och jordbruk, känns än idag oförstört och relativt oberört av den hektiska pulsen i storstäderna.

Utan någon längre betänketid köpte familjen egendomen. De körde till landet på helgerna, hängde en hammock mellan två äppelträd, planterade tomatplantor, placerade handtillverkade trädgårdsmöbler i hagen och njöt av de idylliska naturomgivningarna. På samma gång tänkte de på vad de skulle göra med huset, och bestämde sig så småningom för att renovera det, rum för rum. I första hand var det Philipp som lärde sig behärska gör-det-själv tekniken väldigt väl.

Trägolven var ruttna och behövde bytas ut, de 60 cm tjocka tegelväggarna behövde repareras och vitkalkades helt – för att förebygga mögel – och badrummen samt toaletterna behövde byggas från grunden.

– Under renoveringen använde vi främst traditionella byggmetoder, och vi lyckades fixa till huset så pass bra att det kommer att överleva minst tjugo till trettio år till, berättar Philipp.

Huset är inte isolerat – trägolven ligger direkt på gruset och leran. Den största investeringen var centralvärmen, som gör huset är beboeligt även under vintern.

När det kreativa paret väl var färdiga med renoveringen, började de drömma om att inte bara bevara och förädla det gamla, utan även skapa något helt nytt.

– Hittils hade vi hittat på saker allteftersom, nu ville jag lägga till något nytt till det redan existernade arrangemanget, förklarar han.

De kom båda snabbt överens om att en ny byggnad skulle skapas, i “passande proportion till dess omgivning”. Den skulle också kunna smälta in i den övriga byn.

Huset som de byggde i den u-formade gården är en fristående struktur med en helt glasad sydvägg. Den möjliggör en svepande utsikt över fruktträdgården.

– Min ursprungliga idée var en enkel låda, men jag tyckte sedan att det skulle bli rätt tråkigt, minns Philipp.

Därför har den aluminiumtäckta byggnaden en diskret kurva på bägge sidor som ligger parallellt med uppfarten, som för övrigt är flera hundra år gammal.

– Istället för att se ut som en låda, liknar nu den nya byggnaden en slags skål placerad på tomten, tycker Carmen.

Det här är en elegant lösning som knappt är märkbar från vägen vid sidan om gården. Det är eftersom den bakre väggen på huset är täckt med träplankor som liknar takspån, som är typiska för denna region. Dessutom är takhöjden på 2,6 till 2,2 meter anpassad efter trädgårdens konturer.

På insidan av “aluminiumskålen” har familjen byggt ett kök och vardagsrum som är förenade med varann, och ett tillhörande badrum.

Familjen trivs i sitt rustika hem, och varje kväll när det är sängdags – oavsett väder – så går familjen, uppför en trappuppgång i stål, och tvärs över gården till sin lada.

– Det var ett medvetet beslut att inte sammankoppla husen. Det var delvis ett finansiellt hänsynstagande, men främst eftersom vi tyckte att detta skulle bli en ständig påminnelse om att vi bor på landet, förklarar Philipp.

Och planen har fungerat. Deras son Emil är nu en riktig bondgrabb – åtminstone på helgerna. Och de två arkitekterna är många erfarenheter rikare.