Det stora betongbygget i Marseille, ritat av arkitekten Le Corbusier på femtiotalet, kallas av de boende för ”The City” därför att det är mer än bara ett hem, det är ett sätt att leva. Följ med på en tur till Le Corbusiers värld där funktionalism och mänskligt välbefinnande står i fokus.

1952 öppnade på boulevard Michelet i Marseille den första Unité d’Habitation - vilket närmast kan översättas till bostadskomplex - för sammanlagt 1 600 boende, designad och ritad av Le Corbusier. Uppdraget kom från den franska regeringen som ville tillgodose behovet av bostäder åt landets tjänstemän. Byggnadskomplexet Cité Radieuse blev ett socialt laboratorium för arkitekten där lägenheterna i de olika våningsplanen i första hand var tänkta som familjebostäder.

Byggnaden består av sju våningar med ett nätverk av gångar, de 337 lägenheterna formar en liten by där även ett hotell, butiker, skola, gymnasium och en extern roof-top swimmingpool är integrerade. Att bo, arbeta, röra sig fritt och må bra till kropp och själ var de fyra nyckelfunktionerna i utformningen av byggnaden.
Det är också första gången som en byggnad av detta slag faktiskt är ritad med det mänskliga välbefinnandet i åtanke. Med visionen av en man, tillbakalutad med handen vilande bakom nacken, skapade Le Corbusier ett unikt mätverktyg - The Modulor - som användes vid alla beräkningar under bygget. Hans mål var att skapa en byggnad som var mer anpassad till människors behov.

Kanske lite för modernt för sin tid orsakade bygget massor av heta debatter. Byggnaden som kallades Galningarnas Hus blev av kritikerna det allra hetaste samtalsämnet, till och med i New York hånades ”Marseilles galenskap”, men med tiden suddades begreppet ut och kvar står en spännande byggnad i rå betong och med en extrem färgprakt. Le Corbusiers ansträngningar och intentioner om att till varje pris skapa ett annorlunda boende som erbjöd de bästa förutsättningarna för människors lycka fick tillslut upprättelse.

Mer än ett halvt sekel efter tillkomsten av Cité Radieuse har Marseilles Unité d’Habitation rönt en oemotsäglig framgång. Med besök av beundrare från hela världen har byggnaden övergått från att ha status som en arkitektonisk kuriositet till att bli en vandringssägen, det kandiderar till och med för Unescos åtråvärda stämpel. Trots de höga underhållskostnaderna, strider människor för att få en lägenhet i huset. Delägarna i bostadsföreningen fortsätter att upprätthålla det gamla samhällets idylliska modell.
Så är det ideala livet på la ”Cité Radieuse” utopi eller verklighet?

– Att bo här är ingen struntsak. Det är resultatet av ett verkligt val, berättar Charles Montemarco, en inredningsdesigner som flyttade in i sin lägenhet under 2004. För denna Marseille-baserade designer är medborgarna i la Cité Radieuse inga individer som anpassar sig till gruppen, de är hippiegenerationens barn.
om tonåring växte han upp i en mycket strikt överklassmiljö och det var en befrielse att besöka vänner na på Le Corbusier. Allt var så bohemiskt och förunderligt och det är därför han alltid drömde om att få bo där. Dessa bohemer som ofta härstammade från medelklassen värdesatte det faktum att de levde i en ”markerad” miljö.

– Tanken på att varje dag utvecklas på en plats som är skapad av Le Corbusier upphör aldrig att glädja mig, säger han. Det känns som om jag promenerar inuti en skulptur, och stoltheten över att vara en del av den här platsen är gemensam för alla de boende. Varje dag häpnar jag över byggnadens layout, ljusets skiftningar på markiserna och enkelheten samt kvaliteten av materialen. Le Corbusier måste verkligen ha varit ett geni för att lyckas producera så många effekter trots relativt små ekonomiska medel.

Vid första anblicken ser lägenheterna ut som enkla lådor, organiserade på två nivåer och anslutna via en trappa designad av Jean Prouvé, samt upplysta av stora panoramafönster. Vid närmare betraktande kan man urskilja arkitektens slagord: förenkla livet!
Detta blir uppenbart när man ser den genialiska sammanflätningen av de olika ”byggklossarna”, antalet väggfasta skåp och integrerade möbler (förvaringslådor, skåp, serveringsluckor och skötbord är designade av Charlotte Perriand).

I begynnelsen var lägenhetens planlösning revolutionerande; alla moment var antingen uppfinningar, som till exempel det dolda utrymmet bakom dörren till biblioteket där varmvattenberedaren huserar, eller innovationer som exempelvis diskhon med avfallskvarn, spisfläkten och individuella sophinkar.
– En del av inredningen är förstås ålderstigen och jag har nyligen renoverat badrummet som var minst sagt enkelt utformat, säger Charles.

Köket med sin öppna planlösning och serveringslucka är dock alltid väldigt tidsenlig, även om Le Corbusier inte kunde förutse diskmaskinens intåg i världens kök och därför inte avsatte något utrymme för den, inte heller fanns det plats för en ordenlig kyl/frys. Förutom dessa mindre besvär är tvåtusentalets innevånare (allmänt kallade Corbuséens) på det klara med att de gärna står ut med ett boende som skapades under ”Rekonstruktionsperioden”.

– När man öppnar dörren får man en känsla av att stiga in i en villa, vilket blir än mer märkbar tack vare den excellenta ljudisoleringen, berättar Charles. Efter mörkret i korridoren är det en upplevelse att kliva in i den ljusa lägenheten med utsikt över havet.
Ljuset, tystnaden, havet, den vidsträckta vyn och intimitet varvat med gemenskap; det är ingredienserna i den sinnesrörelse som de boende tillägnar ”the city”, vilket de har döpt huset till. Charles avslutar med att påminna oss om att vi inte får glömma det allra viktigaste.
– Le Corbusier investerade otroligt mycket av sig själv i det här projektet, och hans ande lever fortfarande kvar.