När den hundraåriga spårvagnsdepån i Hamburg skulle göras om till bostäder var Helen och Dirk snabba med att ta chansen. De såg tidigt all potential som fanns i de stora öppna ytorna och skapade där en slående våning

När Helen och Dirk steg in sin bostad för första gången, fick de bara se ett tomt utrymme och kalt murverk. Den välkända Hamburgbaserade arkitektbyrån Bothe Richter Teherani hade då inte kommit längre än att resa ut den hundraåriga spårvagnsdepån i närheten av Hamburg, och riva dess cirka hundra meter långa sydvästra vägg. Planen var att bygga 39 fristående lägenheter – varje på ett eget våningsplan – på 8000 meter golvutrymme. När paret besökte platsen fanns här endast en antydan till var köken och badrummen en dag skulle kunna ligga. Och alla väggar mellan de olika enheterna existerade bara i fantasin hos potentiella köpare. Hela stället liknade mer en industrianläggning än en chic fastighet i eftertraktat område. Men paret lät inte storleken eller det råa, kala utseendet på byggnaden skrämma bort dem, och de såg redan på ett tidigt stadium dess potential. Väggarna var upp till fem meter i höjd, taken välvda, och miljöerna kunde anpassas till alla möjliga ändamål. Dessutom hade kvarteret massor av caféer och butiker. Dessa var några av de avgörande aspekterna när paret bestämde sig för att flytta hit.

– Vi visste nästan genast att vi hade hittat det rätta stället, minns Dirk.

Han och hans fru Helen jobbar båda inom reklamvärlden, och är vana vid att komma på kompletta kampanjer och filmer med hjälp av skisser och diskussioner.

Det är därför de tidigt lyckades få en bild av hur det skulle kunna se ut att bo i våningen.

Och de hade gott om tid att fantisera om hur det skulle kunna se ut att bo där. Efter att de köpt egendomen följde två år av ombyggnad och tillpassning innan de kunde flytta in i sitt nya hem.

Medan de satt i sin gamla lägenhet med knarrande golvbrädor och oxblodsröda väggar och drömde om hur de skulle möblera sin framtida loft, jobbades det hårt med det nya hemmets utefasad. De gamla klinkersfronten revs ner helt och fogades om, och depåns nedrivna syvästra vägg ersattes med en stål- och glaskonstruktion som gjorde byggnaden tre meter bredare och släppte in mycket mer ljus till insidan. Slutligen byggdes tvåvåningslägenheter på taket till den andra våningen. Dessa omges nu av rundad takinklädning i metall. Det ger det gamla murverket ett futuristisk sken, och kombinerar på så sätt två olika tendenser i Hamburgs senare arkitektur. Den ena är fasader med rött kakel och den andra byggnader i stål och glas.

För paret representerar det nya hemmet en total avvikelse från deras tidigare idéer om möbler, armaturer och passning. Den nya lägenheten är nästan en motpol till deras gamla bostad. Istället för mycket färger, trä och hyllor fyllda med alla möjliga prydnadssaker, välkomnas besökaren av kala vita väggar.

Alla prylar som paret använder i vardagen stuvas undan i handtagslösa skåp som når upp i takhöjd. Skåpen är målade i samma vita nyans som väggarna. I köket är espressomaskinen och disktrasorna gömda bakom skåpdörrar och placeras bara på arbetsbänken när de ska användas. Mitt i denna grafiska klarhet sticker de orangea vattenkranarna ut som riktiga designobjekt.

– Vi ville att lägenhetens arkitektur och rymlighet skulle tala för sig själv, så förklarar Dirk parets avskalade approach.

För att skapa en riktig loftatmosfär lät man de gamla järnvägsspåren finnas kvar under det handpolerade golvet. De vittnar om byggnadens ursprungliga funktion. Dock behövde man gräva fram dem igen efter att en arbetare av misstag hade grävt ner de under avjämningsmassan.

– Det tog honom tre veckor att ta bort all sand från golvet igen, minns Helen, som var nära ett nervöst sammanbrott när lägenheten höll på att färdigställas.

Nu när allt är klart kan hon skratta åt alla de konstigheter som de ibland råkade ut för:

– En dag tog det mig flera timmar att övertala en av byggarbetarna att vi inte kunde bygga ett skorstensrör som skulle löpa igenom duschen – i huvdhöjd, skrattar hon.

Man delade upp de 125 kvadratmetrarna baserat på takbjälkarnas mönster.

Badrummen, sovrummen och arbetsdelen är separerade från det övriga loftet. De enda färgerna som användes är på de lugna helvita väggarna och för väggarna i de två badrummen. Där skapade man kontraster med svarta skifferplattor och grönt mosaikkakel.

I övrigt blir fokuspunkten de välvalda möblerna. Helen och Dirk har en förkärlek för 60-tals möbler.

– En del av våra möbler har vi hittat på gatan, berättar Dirk och pekar på läderfåtöljen som är placerad i vardagsrummet. Den är designad av Preben Fabricius och Jörgen Kastholm.

– Vi hittade den i en sopcontainer, och kontorsstolen i arbetsrummet med, säger han.

– Soffan från Ligne Roset är en bröllopspresent från våra vänner. Och så även de tre inramade fotografierna på nattduksbordet.

Utöver ett föremål i hallen är dessa foton de enda dekorationen i hela hemmet. Helen ler och säger med glimten i ögat:

– Vi har helt enkelt inte plats för mer.